7.10.15

Att vara obekväm med sin ålder

I fler veckor har jag tänk på just det som titeln till detta inlägg syftar till; att vara obekväm med sin ålder. Att inte riktigt känna att en hör ihop med den siffra en är tilldelad. För det första, ja, ålder är bara en siffra och alla individer är otroligt mycket mer än sin ålder. Vi är alla komplicerade och unika individer. För det andra så vet jag att i ett land som detta har jag tusen möjligheter. Trivs jag inte i min tillvaro kan jag göra något åt det. Problemet är dock inte att jag inte trivs med mitt liv. Jag tycker mycket om mitt liv med allt vad det innebär. Det känns snarare som om någonting saknas. Som att det skaver i kanterna och mina steg inte riktigt går i takt. 

Jag är 23 år gammal. 23 år ung. Väldigt ung kan folk tycka. En sådan ålder där en fortfarande kommer undan med det mesta. När en är på gränsen till att ta ett stort kliv över tröskeln in i ett vuxnare rum. Fast du står bara på tröskeln och det går bra att stanna kvar där några år till. I min umgängeskrets hör jag om Åldersnojan. Med ett stort Å, för det är läskigt att komma in i vuxenrummet. Det är nedsläckt med fördragna gardiner och du vet inte vart möblerna står. Du är orolig för att snubbla, få blåmärken på knäna och en reva i strumpbyxorna. Tillslut hittar du ändå en strömbrytaren, det tar olika lång tid för alla, men så står du där och kisar i det plötsliga ljuset och försöker se klart. Försöker städa upp efter din fumlande färd och göra rummet till ditt eget. Kanske målar en om en vägg. Så tänker jag att det känns att växa upp. Man tar sig mellan de olika rummen, från barn till vuxen, och gör det bästa av sin givna hand. Och jag förstår att det är obehagligt. Men jag längtar.

För jag är 23 år men önskar jag var 33. 

Jag vill vara färdig med att vara ung och inte ha en riktig plats i samhället. Att vara student och fattig. Att man som student ska vara fattig äcklar mig något enormt. Smaka på det. En viss grupp i samhället ska vara fattiga. Jag tycker inte om att vara sysselsatt 100% men ändå behöva jobba extra för att ens kunna betala hyran de där månaderna när de helt plötsligt tar bort ens inkomst. Det känns inte längre lika kul att stå på dansgolv och vara full. Att ingen vet vad de vill och allting är så skakigt. Jag känner mig klar med detta och är redo att bli äldre. 

Om tre år är jag färdigutbildad. Då får jag äntligen tillbaka dagsrutinen jag saknat sedan jag slutade jobba heltid på förskola. Upp på morgonen och hem på kvällen. Ledig på helgen. Bo i ett hem som är ens eget. Skaffa familj. Eller i alla fall en eller två katt till att börja med. Här får vi inte ha en katt. Varje vecka tittar jag på olika katthem och vill så himla mycket köpa en liten vuxen vän. Men som Johan säger; vi är inte där i livet. Har vi råd om katten blir sjuk eller behöver dyr mat? Vi är inte där i livet får vi är för unga och studenter och jag räknar ner terminerna tills det är klart. I grund och botten handlar det ändå om familj. Jag vill så gärna ha barn. Barn och hus och katt och en litet bord i en en trädgård där jag får sitta, en liten stund mellan familjelivets stress. Arbeta med eleverna i skolan och hämta ungarna på dagis. Det är rummet jag vill befinna mig i. Hade jag inte studerat hade jag försökt skaffa barn prick nu. Eller arbetat som lärare något år. Bo i hyresrätt och spara alla pengar man kan får att på sommarlovet dra till Amerika. Få vara fem år äldre och bila och veta att där hemma väntar en trygg inkomst, ett hem och hela livet.

Nu är jag 23 år gammal och så här är livet. Jag är nöjd med det egentligen. Jag läser om spännande saker och för umgås med fina människor. Jag har ett schema som gör att jag kan ta sovmorgon och dricka kaffe just nu. Det finns ingenstans jag behöver vara fören om en timme. Det går att njuta här och nu. Men ändå ligger jag där om nätterna och drömmer om en helt annan ålder. 

6 kommentarer:

  1. Alltså, så spot on jag känner att detta är för mitt liv!? Jag växlar dock mellan detta och att vilja skita i allt, flytta hem och vara 15 igen. Men så hade jag väl ett ganska bra liv som relativt bortskämt ensambarn också, men ändå liksom. Antingen noll ansvar eller allt ansvar fast med stabil ekonomi och inte ett halvtråkigt studielån som man undrar om man någonsin kommer ha möjlighet att betala tillbaka... Vill bara ha min utbildning färdig och bakom mig och ha det där jobbet jag vet att jag kommer få...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja alltså kan verkligen förstå de som känner suget av att komma hem, om en haft en stabil och trygg uppväxt, då måste ju klivet ut i vuxenvärlden bli ännu skakigare! Men tänk va, att vara klar med plugget. Åh vad jag längtar.

      Radera
  2. så bra skrivet, men jag känner prick tvärtom!! är 25 men vill vara 17 och slippa ansvar, stressa med framtidsbeslut och alla krav. huh!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord :) Det är lustigt för ålder är så otroligt personligt och abstrakt men ändå något konkret och en egenskap vi definieras av!

      Radera
  3. Fint skrivet och fina metaforer! Jag känner igen mig så himla väl, haha, i att längta efter att bli ännu äldre och börja forma livet så som jag vill leva det - inte så som jag måste leva det för att gå runt. För mig innebär varje steg bort från tonåren lite mer luft i lungorna, lite starkare mark under fötterna. Jag mår så himla mycket bättre nu, jag vet så oändligt mycket mer om mig själv och vad jag vill och behöver göra för att trivas med livet.
    Jag fyller 25 i höst och jag tänker att jag kanske ligger precis två år före dig. Jag har äntligen börjat kunna varva ner och tacka nej till extrapass på jobbet, jag skiter i att gå ut 98% av fallen och jag har kunnat låta två katter flytta in hos mig. För två år sen hade jag inte kunnat föreställa mig att det var inom räckhåll.
    Fortfarande drömmer jag, inte om barn just, men om trädgård och hus och nära till havet. Just nu känns det så himla avlägset och omöjligt, men kanske är det också en fråga om bara några år. Jag trivs väldigt bra med det jag har nu och jag ser fram emot att fylla trettio, och sextiotre. Påta i en rabatt, mata fåglar och lära ut textilkonst och hantverk till alla som vill.
    Det känns fint att veta att jag inte är ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad betryggande att höra att det finns fler som tänker som jag. Är så fruktansvärt glad över att inte vara tonåring längre, att inte bo hemma. Jag hoppas verkligen att jag också kan ha katt och känna att det har gått framåt när jag är 25. Och hela livet. Trädgård och hus, att vara trygg i sin vardag, få leva precis så som man själv vill.

      Radera